Mina värkar började så smått redan under dagen på onsdag, men jag fattade inte att det var värkar förrän på kvällen då de började komma med jämna mellanrum och trodde först att det var förvärkar. Jag kunde inte riktigt förstå att det redan var dags. Jag körde på med TENS och försökte andas genom värkarna och det gick hyfsat bra till en början. Men värkarna kom med 10 minuters mellanrum hela natten så jag hann aldrig slappna av så mycket att jag kunde somna. Jag var uppe och låg i soffan och satt på en pilatesboll och försökte få tiden att gå, men försökte att vila så mycket jag bara kunde för att orka med.
På morgonen började värkarna göra ondare och TENS funkade inte alls lika bra. Jag tyckte snarare att den förstärkte värkarna. Niklas jobbade fortfarande förra veckan så han var tvungen att åka in till jobbet och avsluta lite grejer. Jag passade då på att ta ett varmt bad - detta var superskönt! Bad och dusch var det enda som gav lindring hemma så jag låg nästan hela tiden i badet. Niklas kom tillbaka vid elva-tiden och vid tolv gick slemproppen så Niklas ringde till SÖS. Jag fick prata med en barnmorska men eftersom mina värkar fortfarande var oregelbundna och inte tillräckligt täta bad hon oss att stanna hemma och försöka bada eller duscha så mycket som möjligt, så det gjorde jag. Niklas masserade mig även med olja och jag värme vetekudden emellanåt.
Vi håller ut hemma till kl sex (vi har då ringt SÖS en gång till vid fyra-tiden och de har sagt att vi får komma om vi verkligen vill men de rådde oss att stanna hemma och kämpa vidare). Nu har jag så ont, känner mig så uppgiven och vill bara ha hjälp med smärtlindring. Jag är jätteorolig att de ska skicka hem oss igen. Men väl på förlossningen visar det sig att jag redan är öppen hela 6 cm! Det var verkligen en lättnad att få höra. Nu fick jag prova lustgas, som hjälpte en del. Speciellt hjälpte det att få en att fokusera på något annat än smärtan. Men klockan tio på kvällen börjar värkarna göra sjukt ont igen och lustgasen hjälper inte lika bra utan gör bara att jag tar för mycket lustgas, så jag blir helt snurrig och ber att få epidural. Barnmorskan undersöker mig och jag är då öppen 8 cm.
Narkosläkaren är upptagen så det tar en timme innan han kommer, men väl med epiduralen i kroppen kan jag verkligen slappna av och vila lite. Jag är sjukt trött efter att jag varit vaken i två dygn. Men nu börjar värkarna bli mer oregelbundna pga av epiduralen så de beslutar sig för att ta hål på hinnorna och sätta in värkstimulerande dropp. De sätter också in en CTG-registrering från bebisens huvud för att hålla bättre koll på hur bebisen mår eftersom det går så långsamt.
Kl ett på natten är jag öppen 10 cm men det är fortfarande en tunn kant som huvudet måste förbi för att jag ska kunna börja krysta. Kl kvart i fyra stänger de av epiduralen eftersom jag inte känner några krystvärkar. Tjugo över fem på morgonen börjar jag äntligen krysta. Det drar också ut på tiden och jag ser att de börjar bli oroliga och jag blir då genast rädd att de vill avsluta med ett kejsarsnitt. Detta vill jag verkligen inte, speciellt efter att ha kämpat så himla länge!
Tio i sex är det fyra personer förutom mig och Niklas inne hos oss och hjälper till att få ut honom: vår barnmorska, undersköterskan, en läkare och ytterligare en barnmorska. Den inkallade extra barnmorskan hjälper till att pressa på min mage men läkaren beslutar sig för att använda sugklocka. Kl 05.58 föddes äntligen vår son!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar